frokenholmsten.blogg.se

För mig har det alltid varit självklart att jag ska gå in i kyrkan tillsammans med den jag ska gifta mig med. Detta hade jag som en självklarhet innan jag ens visste om och med vem jag ville gifta mig med. Att bli eskorterad av min pappa har aldrig varit ett alternativ. Jag är ingen ägodel som passas vidare från min far till min livskamrat. För mig har det alltid varit viktigt att gå in själv, som en självständig individ, och välja den jag ska gifta mig med.

 

Nu vet jag att det inte är så för alla. Det har inte heller alltid varit en självklarhet. Men i Sverige har det faktiskt varit det. Den anglosaxiska seden att brudens far för henne till altaret och överlämnar henne till brudgummen har aldrig varit svensk tradition, men har spridit sig som en löpeld sedan 1981 då TV direktsände Dianas Spencers och prins Charles bröllop. Den seden överensstämmer inte med nordisk tradition eftersom brudparet enligt den går till altaret tillsammans som ett tecken på att de är på väg att sluta en frivillig ömsesidig överenskommelse mellan två myndiga individer. I äktenskapsbalkens 4 kapitel (1987:230) stadgas att äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar eller andra vittnen, att kvinna och man samtidigt ska vara närvarande samt att de var för sig på fråga från vigselförrättaren ger till känna att de samtycker till äktenskap. Därefter ska vigselförrättaren förklara dem som makar.

 

Förlovning var tidigare en prövotid, vanligtvis under ett års tid.Under förlovningstiden skulle då man och kvinna en sista gång pröva om de var villiga att leva med varandra ”resten av livet”. I vissa delar av landet kunde förlovningstiden, prövotiden, även innebära att man skulle försäkra sig om att man kunde få barn tillsammans.

Att vänta barn var viktigt för att gården skulle kunna gå i arv. Detta innebar till exempel att i vissa landsortsförsamlingar skulle man vänta barn vid vigseln medan man i vissa stadsförsamlingar inte fick gifta sig i kyrkan, i vart fall fick bruden inte bära krona, om man väntade barn.

Kronan är ett kungligt tecken som vid vigseln bärs som en symbol för att brud och brudgum är kung och drottning för en dag. Det finns exempel från svensk medeltid att kyrkans Mariaskulptur hade en löstagbar krona som bruden fick låna. Genom den folkliga Mariafromheten kom kronan alltmer att uppfattas som jungfrulighetens symbol och bars som ett tecken på att bruden var oskuld. 1686 års kyrkolag stadgar strängt att den kvinna som gått till sängs med sin fästman och ändå använde ”kyska brudens skrud” var tvungen att böta två daler till kyrkan. Användes kronan av brud som födde barn ”för tidigt” efter bröllopet, var kronan tvungen att putsas innan den kunde lånas ut igen. Idag anses det att bruden får bära vit klänning och krona samtidigt endast om hon är oskuld.

En symbol som är levande och som dessutom är obligatorisk vid en kyrklig vigsel är ringen. Förlovnings- och vigselringen är ett tecken på det ömsesidiga löfte som är tänkt att vara för evigt. Ringen har ingen början och inget slut. Ringen markerar för omgivningen att den som bär den har ett förhållande som han/hon vill vara trogen. I svensk tradition bär man ringen på vänstra handens ringfinger, vilket i folktron förklarats med att det skulle gå ett blodkärl härifrån direkt till hjärtat.

Så med detta sagt, det är helt OK att ha vit klänning trots att man har två barn. Så länge man håller sig från att bära krona..